Mina Två Ören

Fördomar är bra, för dom stämmer alltid. Här är exempel:

Pop:

Pop känns som en splittrad genre som behöver delas upp: Gladpop och dyster pop. Men ordet poppare frambringar ändå alltid en bild av en lycklig, näst intill euforisk flicka och pojke som springer runt i färgglada kläder på en sommaräng med Håkan Hellströms "Ramlar" som theme song.

Rock:

Hårda killar, grabbarna grus, riktiga badboys. Det var ju ändå trots allt rocken som förde Satans talan under stor del av 70- och 80-talet. (Källa: Åke Green)

Goth:

Skrämmande yttre. Deras bästa vän heter Blade och utifall att han brådskande skulle behöva hjälp bär gotharna aka "vampyrjägarna" alltid svart kappa o svarta kängor, vilket är den idealiska utstyrseln för att ta livet av en blodtörstig vampyr.

Tekno:

Musiken kan beskrivas som en form av migrän, fast värre. Anhängarna till denna musikstil ser inte bara ut som att dom är med i The Matrix, dom är förmodligen oxå helt säkra på att dom är med. Knaprat lite väl många röda piller kanske?

Syntare:

Äldre man som fastnat i sin ungdom utan att utvecklas, eller känna behov av att utvecklas. Väldigt förtjust i älgreliker och förmodligen bärandes på en shockgul magväska. För övrig stil läs ovanstående då dessa två är nära relaterade med varandra. Should have taken the blue pill perhaps?

Punk:

Likgiltiga och lata. Old school-punkaren, även känd som den revolutionerande punkaren är död; revolution är enligt dagens ungdom "för jobbigt och omständligt". Det är trevligare att sitta hemma och lyssna på dagens punk? Eller är det verkligen det? Dagens punk t.ex. Asta Kask? Förstår inte längre varför dom inte startar revolution, dom lyssnar nog på annan musik i smyg. Punkare från förr är helt enkelt för gamla och fysiskt inkapabla efter sitt hårda leverne.

Metal:

Arg man, 30-40-årsåldern. Intellektuellt svag, självgod, gravt fel på hörseln, arg på allt (anledning okänd, även för individen själv) och förmodligen aggressiv.

Radikal Indie:

Någon slags ute-men-ändå-inne-kid (ändå-inne enligt eget tycke). Musiken man lyssnar på ska inte vara känd, helst annorlunda och absolut inte kommersiell. Varför lyssnar ingen mer än du på musiken - I wonder?

RnB:

Dansanta, tondöva ynglingar med noll självdistans. Kläddstilen är... rolig :)

Klassisk:

Sympatiska, intellektuella, godisbjudande (fast inte på det där äckliga sättet som kategorin under) äldre farbröder.

Opera:

Falskt gemytliga, intellektuella, godisbjudande äldre farbröder.

Schlager:

Mormor och den där killen som du alltid tyckte kollade lite för mycket på dej i duschen.

Lilla Melodifestivalen:

Samma som de senaste 2 ovan nämnda, plus ett och annat småkid. Kategorin över schlager står dock för största andelen procentuellt.

Innemusik:

Brats, stekare, Stureplansprofiler, självgoda imbecilla... Kärt barn har många namn. Dessa är inte sena på att börja hyta stelt och hotfullt med nävarna, likt en robot skickad från framtiden för att döda Sarah Connor, så fort senaste innelåten spelas på deras favoritklubb.

Även om det inte är deras mening att nävarna i luften ska vara hotfullt (dom, som dom själva så intelligent uttrycker det, steker) spring ändå därifrån.

Nazistmusik:

Nazister, eventuellt Lessebobor med för mycket fritid. I ovanliga fall mindre begåvade människor som inte lägger märke till texten i musik. Så om din mormor lyssnar på Ultima Thule behöver det inte betyda att hon är nazist - eller, i värsta fall, bor i Lessebo.

Radio:

Den värsta av dom alla. Ser du någon som glatt sjunger med (ej med ironiskt syfte) till en låt som spelas på radio 10 000 gånger om dagen så spring. Konversation med denna individ skulle förmodligen tråka ut och förkorta ditt liv med 3 år.

Samma musiksmak som mej:

Intelligenta människor med ett fördelaktigt yttre.