Bland Birgittor och Nilsar
Åldrande och framför allt slutet på åldrandet, dvs att dö, har alltid skrämt mej. Efter dagens arbetspass på min moders jobb Vissefjärda ålderdomshem (eller "serviceområde" som det så fint heter numera) har min rädsla fördjupats. Denna natten kommer tveklöst bli sömnlös.
På vissefjärda fattigjon bor det mestadels dementa damer och herrar. Att bestämma var man ska sitta kan ta upp emot en timme, man minns inte alltid vilka personer man träffar är, att föra och/eller hänga med i en konversation kan vara mycket svårt och ens kropps tophastighet överstiger knappt 1km/h. Visst råder ändå här en mysig stämning men en undran om det verkligen är ett riktigt liv väcks snabbt. Kan man kalla en dement halvdöd? Visst, jag ser det så nu (eller det är iallafall min första tanke), men när jag blir gammal och dement så kommer jag förmodligen inte tycka att man lika gärna kan sätta en kula i huvudet på mej istället för att slösa skattepengar på att ta hand om mej. Nej då tycker jag nog inte att det är så äckligt med att ha blöja igen eller att få hjälp med att duscha, dock förnedrande till en viss grad.
Det har ju sagts att människan åldras som vin. Om man med det menar att man blir dryg och illaluktande som vinäger har man förmodligen rätt. Att man däremot skulle bli bättre och bättre med åren tror jag inte på. Jag har inga förväntningar på att jag en dag som gammal, likt en fin flaska vin, kommer bli provsmakad i tv av Carl Jan Granqvist och sedan bli tilldelad fyra solar. Jag kommer som andra att packas in någonstans, mina anhöriga kommer tycka det är jobbigt att träffa mej mer än en gång i halvåret och tillslut kommer jag dö och begravas i närheten av min mor eller far. Men visst finns det dom som åldras med värdighet också, chansen finns att jag blir som G. Gordon Liddy, Golge Jacobsson, Björn Borg eller Hugh Hefner. Fram tills dess är det väl bara att hålla tummarna.
På vissefjärda fattigjon bor det mestadels dementa damer och herrar. Att bestämma var man ska sitta kan ta upp emot en timme, man minns inte alltid vilka personer man träffar är, att föra och/eller hänga med i en konversation kan vara mycket svårt och ens kropps tophastighet överstiger knappt 1km/h. Visst råder ändå här en mysig stämning men en undran om det verkligen är ett riktigt liv väcks snabbt. Kan man kalla en dement halvdöd? Visst, jag ser det så nu (eller det är iallafall min första tanke), men när jag blir gammal och dement så kommer jag förmodligen inte tycka att man lika gärna kan sätta en kula i huvudet på mej istället för att slösa skattepengar på att ta hand om mej. Nej då tycker jag nog inte att det är så äckligt med att ha blöja igen eller att få hjälp med att duscha, dock förnedrande till en viss grad.
Det har ju sagts att människan åldras som vin. Om man med det menar att man blir dryg och illaluktande som vinäger har man förmodligen rätt. Att man däremot skulle bli bättre och bättre med åren tror jag inte på. Jag har inga förväntningar på att jag en dag som gammal, likt en fin flaska vin, kommer bli provsmakad i tv av Carl Jan Granqvist och sedan bli tilldelad fyra solar. Jag kommer som andra att packas in någonstans, mina anhöriga kommer tycka det är jobbigt att träffa mej mer än en gång i halvåret och tillslut kommer jag dö och begravas i närheten av min mor eller far. Men visst finns det dom som åldras med värdighet också, chansen finns att jag blir som G. Gordon Liddy, Golge Jacobsson, Björn Borg eller Hugh Hefner. Fram tills dess är det väl bara att hålla tummarna.
Kommentarer
Trackback
