Stranger than eternal sunshine: return of the knuckle dragon
Fortsättning på inlägget En försenad men hjälpande hand
Manuset är färdigskrivet och Steven har gjort "lite" ändringar. Filmen, Stranger Than Eternal Sunshine: return of the knuckle dragon, finns snart på en biograf nära dej. Mina Två Ören ger alla en exklusiv förtitt på manuset, färdigediterat och allt. Enjoy!
Öppningscen: Steven står ensam vid hamnen och väntar på en båt. I sista stund bestämmer sej Steven för att ta en helt annan båt, en båt han inte vet vart den går. Han byter båt, slår ner samtliga sjömän i båtens besättning för att sedan sätta sej på en bänk uppe på soldäck. En bit ifrån honom sitter en kvinna med lila hår, deras ögon möts gång på gång, tillslut bestämmer sej kvinnan för att inleda en konversation med Steven, eller "Jim Ferrel" som han heter i filmen.
Scen 2: Jim (Steven Seagal) sitter i sin bil rusandes längs med motorvägen och med tårar i ögonen. En kurva med dålig sikt och det oundvikliga händer, Jim kolliderar med en mötande lastbil. Ursinnig går han ut ur bilen, sliter ut den feta lastbilschaffisen ur sitt bekväma, svettiga, nersuttna säte och ger honom en rejäl omgång.
Scen 3: Vi är tillbaka på båten, Jim Ferrel och kvinnan, som heter Orange, har lärt känna varandra bättre, kanske är det en annan båtfärd. Plötsligt börjar Steven höra en röst i sitt huvud. "As Steven sat there trying to say something impressive, all he could really think about was the desire to punsh her hard in the face". Vem sa det? ropar steven ut i förtvivlan. Orange, som jobbar som bagare och tillhör det simpla folket har svårt att förstå vad som händer, hon flyttar längre och längre ifrån Jim Ferrel. Tillslut är hon vid trappan som leder ner från soldäck. Rösten i Ferrelshuvud forsätter, "Even though Jim wanted to run after her, run after her and kick her in the face, he watched himself sit firmly on the bench as if he was waiting for something, something to save him from his normal life with all the fighting and kicking. And waited he did but nothing happened...". Jim släpper ifrån sej ett högt vrål "who are you?" skriker han och blickar upp mot himeln. Inget svar. I sin desperation springer Jim efter Orange. Hon är precis påväg in till sin hytt när han får tag på henne. Han andas ansträngt, pulsen är hög och han har svårt att få fram orden. Till slut får han fram ett "I´m not crazy". Samtidigt ser han sej själv dra upp garden, garden han kan så väl sedan boxartiden. Utan att tänka låter Jim två vänsterjabbar träffa Orange i magen och avslutar sedan med en så kallad "uppercut" som får Orange att lyfta från golvet.
Scen 4: Ferrel sitter på knä framför Orange. Rösten är tillbaka, "Jim vet inte varför han slog kvinnan, kvinnan som han alldeles nyss haft en trevlig pratstund med". Rösten ekar i hans huvud, han dunkar det mot väggen. Det blir tyst. Plötsligt minns han, kvinnan var hans flickvän, hur hade han kunnat glömma?. I fickan hittar han ett visitkort från "doktor Alzheimers, hjärnforskare". Men Jim hinner inte tänka mer på det, det är fortfarande tyst. För tyst tänker Jim. Plötsligt kommer två asiater springande i full fart mot honom. Dom vill uppenbarligen slåss. "Om ni gossar ämnar bjuda upp till dans är inte jag den som säger nej". Meningen är som tagen från en cool gammal actionfilm, det är den också. Jim har sett den tusentals gånger. Mr. Ferrel lär männen en läxa dom sent kommer glömma. Plötsligt är alla passagerare på båten asiater och dom vill alla ha hämnd. Minst sagt lojalt folk skrockar Jim och vinkar åt dom att anfalla. Asiaterna anfaller oftast en i taget trots att dom är hundra fler. Ferrel knockar lätt ut allihopa på mindre än fem minuter.
Slutscen: Båten glider in i hamnen. Där väntar asiatiska soldater, ninjor, samurajer och ping pong spelare i tusental. En trettio minuter lång slagsmålscen äger rum. Asiaterna förlorar. "No wonder they lost the war", Jim tänder en cigg, spottar på ett lik och går långsamt därifån.
Som ni kanske märker lyckades bara ett fåtal fragment av mina ideér komma igenom och få vara med i filmen. Jag medger att det känns lite surt att Steven ändrade så mycket, but hey, he´s the pro, right? Scen två var i alla fall mestadels min, tyvär hör den inte längre ihop med nånting för resten av den storyn blev bortklippt. Jag vill avsluta med att säga några ord om Steven; Jag ångrar bittert att jag försökte hjälpa den lönnfeta fucking poor excusen for an actor och jag kommer aldrig någonsin jobba med Steven igen. Nu har istället jag och Torsten Flink ett svensk filmprojekt, den heter " vi hade iallafall tur med vädret... ännu en gång, 2" och kommer på bio årets andra kvartal.
Manuset är färdigskrivet och Steven har gjort "lite" ändringar. Filmen, Stranger Than Eternal Sunshine: return of the knuckle dragon, finns snart på en biograf nära dej. Mina Två Ören ger alla en exklusiv förtitt på manuset, färdigediterat och allt. Enjoy!
Öppningscen: Steven står ensam vid hamnen och väntar på en båt. I sista stund bestämmer sej Steven för att ta en helt annan båt, en båt han inte vet vart den går. Han byter båt, slår ner samtliga sjömän i båtens besättning för att sedan sätta sej på en bänk uppe på soldäck. En bit ifrån honom sitter en kvinna med lila hår, deras ögon möts gång på gång, tillslut bestämmer sej kvinnan för att inleda en konversation med Steven, eller "Jim Ferrel" som han heter i filmen.
Scen 2: Jim (Steven Seagal) sitter i sin bil rusandes längs med motorvägen och med tårar i ögonen. En kurva med dålig sikt och det oundvikliga händer, Jim kolliderar med en mötande lastbil. Ursinnig går han ut ur bilen, sliter ut den feta lastbilschaffisen ur sitt bekväma, svettiga, nersuttna säte och ger honom en rejäl omgång.
Scen 3: Vi är tillbaka på båten, Jim Ferrel och kvinnan, som heter Orange, har lärt känna varandra bättre, kanske är det en annan båtfärd. Plötsligt börjar Steven höra en röst i sitt huvud. "As Steven sat there trying to say something impressive, all he could really think about was the desire to punsh her hard in the face". Vem sa det? ropar steven ut i förtvivlan. Orange, som jobbar som bagare och tillhör det simpla folket har svårt att förstå vad som händer, hon flyttar längre och längre ifrån Jim Ferrel. Tillslut är hon vid trappan som leder ner från soldäck. Rösten i Ferrelshuvud forsätter, "Even though Jim wanted to run after her, run after her and kick her in the face, he watched himself sit firmly on the bench as if he was waiting for something, something to save him from his normal life with all the fighting and kicking. And waited he did but nothing happened...". Jim släpper ifrån sej ett högt vrål "who are you?" skriker han och blickar upp mot himeln. Inget svar. I sin desperation springer Jim efter Orange. Hon är precis påväg in till sin hytt när han får tag på henne. Han andas ansträngt, pulsen är hög och han har svårt att få fram orden. Till slut får han fram ett "I´m not crazy". Samtidigt ser han sej själv dra upp garden, garden han kan så väl sedan boxartiden. Utan att tänka låter Jim två vänsterjabbar träffa Orange i magen och avslutar sedan med en så kallad "uppercut" som får Orange att lyfta från golvet.
Scen 4: Ferrel sitter på knä framför Orange. Rösten är tillbaka, "Jim vet inte varför han slog kvinnan, kvinnan som han alldeles nyss haft en trevlig pratstund med". Rösten ekar i hans huvud, han dunkar det mot väggen. Det blir tyst. Plötsligt minns han, kvinnan var hans flickvän, hur hade han kunnat glömma?. I fickan hittar han ett visitkort från "doktor Alzheimers, hjärnforskare". Men Jim hinner inte tänka mer på det, det är fortfarande tyst. För tyst tänker Jim. Plötsligt kommer två asiater springande i full fart mot honom. Dom vill uppenbarligen slåss. "Om ni gossar ämnar bjuda upp till dans är inte jag den som säger nej". Meningen är som tagen från en cool gammal actionfilm, det är den också. Jim har sett den tusentals gånger. Mr. Ferrel lär männen en läxa dom sent kommer glömma. Plötsligt är alla passagerare på båten asiater och dom vill alla ha hämnd. Minst sagt lojalt folk skrockar Jim och vinkar åt dom att anfalla. Asiaterna anfaller oftast en i taget trots att dom är hundra fler. Ferrel knockar lätt ut allihopa på mindre än fem minuter.
Slutscen: Båten glider in i hamnen. Där väntar asiatiska soldater, ninjor, samurajer och ping pong spelare i tusental. En trettio minuter lång slagsmålscen äger rum. Asiaterna förlorar. "No wonder they lost the war", Jim tänder en cigg, spottar på ett lik och går långsamt därifån.
Som ni kanske märker lyckades bara ett fåtal fragment av mina ideér komma igenom och få vara med i filmen. Jag medger att det känns lite surt att Steven ändrade så mycket, but hey, he´s the pro, right? Scen två var i alla fall mestadels min, tyvär hör den inte längre ihop med nånting för resten av den storyn blev bortklippt. Jag vill avsluta med att säga några ord om Steven; Jag ångrar bittert att jag försökte hjälpa den lönnfeta fucking poor excusen for an actor och jag kommer aldrig någonsin jobba med Steven igen. Nu har istället jag och Torsten Flink ett svensk filmprojekt, den heter " vi hade iallafall tur med vädret... ännu en gång, 2" och kommer på bio årets andra kvartal.
Kommentarer
Postat av: koskit
du är en mycket sjuk man..:)
Postat av: Emil
Bara missförstådd :)
Trackback
